Starten var minst sagt seg, men det tog sig efterhand.
Det är väl så att gamla rockare av det här slaget har lite
startsträcka. Det var lite si och så med balansen i ljudet och
stundtals var ljudnivån väl hög.

Det här är inte precis min musik, och jag är inte så där värst
väl bevandrad i den heller. Men gitarrister av många slag
intresserar mig. Så ock Pop- och Rock´n Roll- gitarrister.

Plats på scen var det alltså för:

Bengt stod för låtpresentationer m.m. Han verkar vara bandet
administratör, är webmaster för deras hemsida och bokar
bandet. Han hade uppenbara problem att komma till tals
med publiken under första halvtimmen, men skam den som
ge sig och efter ett tag lossnade det. Hans gitarrspel är lite
kryckigt och inte särskilt intressant, men han sjunger rätt OK.

Bandets sångstjärna är dock Lelle, som verkligen kan låta
som Elvis Presley och som utmärkt sig som Elvis-imitatör
i många sammanhang och erövrat en rad pris som sådan.
Och han kan verkligen få till det! Det är riktigt kul att lyssna
på honom. Men egendomligt nog påminner han mest om
Jerry Lee Lewis i de yttre apparitionen, i sin säckiga
50-tals-blazer, säckiga byxor och sina svarta och vita
lackskor. Hans gitarrspel gick definitivt inte att bedöma.

Även Christer upplät sin stämma i flera låtar och hans
basspel verkar rätt OK, men gjorde knappast
något större intryck.

Nu kommer jag dock till bandets två verkliga huvudpersoner,
Bert och Håkan. Bert sjunger också med lite raspig röst i
en del låtar, men det lämnar jag därhän.

Coverband av det här slaget sätter ju en ära i att spela
precis som förebilderna, dvs. deras högsta mål är att spela
"precis som det lät" och helst också spela "precis som
det skall låta", som Bengt skriver på hemsidan. I jazz-
sammanhang skulle man kalla dem epigoner eller
simpla plagiatörer.

Men trots att man slaviskt följer sin förebilder, så finns
det utrymme för viss improvisation och variation. Särskilt
om man heter Bert Östlund. Var han hittar sina förebilder
vet jag inte. Men jag kan tänka mig att han lyssnar runt
en hel del. Carl Perkins finns där förstås, men sedan vet
jag inte. Ty Bert spelar i en tradition som helt ligger vid
sidan av t.ex. Charlie Christian, Barney Kessell, Wes
Montgomery, Jimi Hendrix, Eric Clapton och B.B. King.
Och ljusår från Django Reinhardt.

Men när Bert kommer loss och får fungera som han vill
med Håkan, de två är ett verkligt radarpar, ja då börjar
det hända saker som definitivt frigör sig från förebilderna.
I flera nummer blev det både spännande och högintressant.
Och jag har aldrig sett en gitarrist byta en avsprungen
sträng mitt i en låt så snabbt.

Finns all anledning att lägga namnet Bert Östlund på minnet!

Några av låtarna under kvällen (om jag kommer ihåg)
var Living Doll, Farmareflickan, Can't Buy Me Love,
Nivram, Great Balls of Fire, Blue Suede Shoes
och Bert's Boogie.

Stundtals gungade riktigt fint och många licks satt som en smäck.